The future?

Framtiden är så oklar, jag känner mig så osäker. Jag vet ingenting just nu. Jag skulle nästan ge vad som helst för att kunna se in i framtiden och se vars jag är om 5-10 år.

Nu står jag här, om en dryg månad ska jag välja min framtid, hur är det tänkt egentligen? Man ska välja sin framtid när man är 15,16 år(om man nu inte om-utbildar sig senare) jag menar, okej, visst vi börjar räknas som "vuxna" nu men vi är ändå barn, vi vet nästan ingenting om livet, eller nånting annat för den delen. Om ungefär 5 månader slutar vi det vi hatat och tyckt varit jobbigt. men det är ändå en trygghet, för grundskolan har vi levt oss igenom ungefär hälften av vår tid som vi än så läge har levt(jobbig mening, jag vet!) Och just eftersom vi iprincip inte gjort annat än gått i grundskolan så är det en trygghet, även fast vi inte gillar den. Visst jag ser fram emot att slippa östra och börja på gymnasiet, men det känns ändå läskigt, för det är nu våra val ska göras, val som kommer göra oss till dom vi kommer bli. Och trots att jag inte direkt gillar alla i min klass och min paralellklass så tycker jag det är sorligt att vi nu "splittras" efter 9 år tillsammans i skiten! Skolavslutningen kommer nog bli den sista gången jag ser dom flesta, om dom nu inte stannar kvar i jokkmokk eller om man råkar stöta på dom på loven, men vad händer då? Vad vet jag? Så vad gäller framtiden så är jag väldigt orolig, jag vet inte vad det kommer bli av mig. En sak som gör att jag känner mig så orolig är nog för att jag är rädd för att misslyckas. Misslyckas med mig själv. Jag vill bli någon, ha ett bra jobb som jag trivs med och gillar. Jag vill absolut inte bli en misslyckad äcklig människa som sitter där, är 40 år och som inte har gjort nått i sitt liv eller har några vänner eller nått jobb. det är nog min största mardröm. man ska väl ta och ge mig nu, försöka att inte tänka på allt det här så mycket och bara låta tiden ha sin gång. Vem vet, om 10 år kanske jag kan kolla tillbaka på mig nu och skratta över hur rädd jag var för framtiden... men som sagt vem vet...


(sorry om de här blogginlägget var för dramatiskt, jag skriver bara som jag känner just nu, vet inte vad som är med mig. Fick nått ryck i förrgårkväll när jag satt och pratade med Lisa, men förhoppningsvis är de bara en fas. Men nog är jag ändå lite orolig för gymnasiet, men vilken niondeklassare är inte det? :) så sorry ;P)